Saknaden av att stå på scen

Av en slump igår så kollade jag igenom gamla bilder jag har ritat och jag hittade en bok från gymnasiet. I den har jag både ritat och skrivit anteckningar, skolarbeten och noter. När jag hittade det så blev jag sååå sugen på att börja spela igen. Jag saknar att spela musik och gör det aldrig längre. Men jag har nog tappat gnistan lite, det är inte lika kul att spela själv som att spela med andra. 
 
Men jag saknar verkligen att repa ihop med andra och att stå på scen. 


 
Mitt liv handlade verkligen endast om musik förr. 
Många av de här bilderna är ju ganska pinsamma dock 🙈 hahah men jag bjuder på det, tycker ändå jag var ganska gullig. 
 
Tänk att det vände så fort efter gymnasiet. Jag spelade jämt och ständigt men tillslut fick jag varken tid eller lust att fortsätta. Mitt självförtroende påverkade nog att jag slutade väldigt mycket. Jag klarade inte av att få kritik och blev osäker på mig själv. Det enda jag kände mig ganska säker på var basen. Jag ÄLSKADE att spela bas och jag visste att jag var ganska okej på det och var taktsäker. Men hur kul är det att spela bas själv? Man vill ju gärna spela med andra, skapa ett samspel. Vår klass var verkligen inte alltid överens och det fanns många viljor, men tyckte ändå vid varje konsert att det var sååå roligt. 
 
Jag funderar på om jag ska ta upp det där med musiken igen, men nu när det är så länge sedan jag spelade så är jag rädd för att jag ska bli besviken på mig själv för att jag har glömt en hel det, för det har jag. Men man kommer väl in i det igen efter ett tag antar jag. Vi får väl se hur det blir. Sen kommer nästa problem:jag vill ju inte spela själv, det är ju urtråkigt hahha vill ingen spela med miiiig? Snääälllaaa, jag bidrar med någorlunda taktkänsla och halvkass humor. Vad mer kan man leta efter? 
 
Idag är jag ledig, men det är också den enda dagen som jag är ledig innan jag går på helgens pass. Så idag tänkte jag försöka vila ut mig och ta det så lugnt som möjligt.