Linnea Johnson

Det blir ett sent inlägg idag. Men jag har jobbat kväll och sen jag kom hem har jag bara slappat i soffan och kollat serier. 

Anledningen till varför jag vill göra ett inlägg just idag är för att det är World mental health day och precis som många andra ämnen tycker jag detta är så viktigt att ta upp. Jag har själv lidit av psykisk ohälsa i flera år och gör fortfarande. Det har gått i perioder och varit hanterbart på olika vis olika gånger. 

 

Jag minns första gången jag fick en ångestattack. Det var under idrottslektionen i 8an eller 9an. Vi skulle ha orientering och jag fick min karta och kompass från läraren och började leta kontroller. Jag kom inte långt innan mitt hjärta började bulta alldeles för fort. Min puls var jättehög och jag blev yr och skakig. Normalt sett hade jag inte sagt till läraren om jag inte mådde bra för jag ville alltid göra mitt bästa och var ganska blyg så jag ville inte lägga för mycket fokus på mig själv. Men vid den här händelsen blev jag rädd. Så här hade jag aldrig känt mig innan, jag hade aldrig tidigare svimmat men tänkte att det kanske är så här det känns innan man svimmar och jag är ensam ute i skogen. Jag blev rädd att jag skulle ramla ihop och kände att jag hade svårt för att andas, istället för att andas normalt hyperventilerade jag och hade svårt att fokusera för allting runt omkring snurrade. 

Jag svimmade inte. Jag gick tillbaka försiktigt för att inte ramla ihop och var så nervös för vad som hade hänt mig. Jag kom tillslut fram till läraren och försökte i mitt hulkande och hyperventilerande att försöka förklara hur jag mådde. Jag fick sätta mig ner på ett sittunderlag på marken och fick om jag inte minns helt fel en tröja eller en filt över mig så jag inte skulle frysa. Det är svårt att minnas detaljer efter så många år. Det resulterade i alla fall att läraren trodde jag hade blodsocker fall så jag fick druvsocker och blev sedan skickad till skolsköterskan. 

 

Nu i efterhand vet jag att det inte var blodsockerfall, för efter detta har jag haft ångestattacker och panikattacker så många gånger att jag inte kan komma ihåg eller räkna alla. Men det är precis så det känns, som om man höller på att dö eller gå sönder.

På något vis skämdes jag över min ångest och ville inte berätta hur mycket ångest jag hade, samtidigt som jag alltid var rädd att få ångestattacker så jag var väldigt noga med att berätta för folk att jag led av just detta. Men jag berättade aldrig hur mycket det påverkade mig och mitt liv.

Jag minns att mamma fick hämta mig från gymnasiet flertal gånger för att jag hade fått ångestattacker och min kropp blev helt slutkörd efteråt. Som att jag hade sprungit flera mil bärandes på tunga säckar. Jag berättade vid flera tillfällen om händelserna när de hade hänt så att folk kanske skulle ha mer förståelse till varför jag var trött eller inte lika pratsam vissa dagar. Men egentligen hade jag mer ångest än vad jag någonsin berättade för någon. Jag hade en konstant ångestkänsla i kroppen och gick i hemlighet in på toaletterna i skolan och grät för att försöka lätta på trycket i hopp om att det skulle minska risken att utlösa en ångestattack. 

 

Jag var rädd för folkmassa och trånga utrymmen. Jag skippade vissa lektioner för jag kände mig för instängd. Jag hade en jättebra lärare som alltid sa att mitt mående är viktigare än hennes lektioner och att jag alltid kan göra arbetet senare eller hemifrån. Hon lät mig sitta enskilt eller lät mig hoppa över lektionen helt och hållet. Vilket jag tyckte var jättebra. Samtidigt är det ju inte bra att jag missade lektioner, men jag tänker nu i efterhand att jag fick gjort allt ändå. Men hade jag berättat för någon hade jag kanske kunnat hantera det bättre och faktiskt klarat gå på lektionerna eller kunnat vara med i aulan. Men jag skämdes över min ångest och ville inte göra folk i min närhet oroade. Jag ville inte att folk skulle få mig som en börda. Jag tänkte också att många andra har det så mycket värre än vad hade det, så det var onödigt att berätta. Jag tänkte att jag har ju ingen riktig anledning att ha ångest för jag har ett så bra liv. Vilket i efterhand är så dumt tänkt. Jag hade inte varit en börda om jag berättade om hur mycket ångest jag faktiskt hade. Det hade hjälpt mig för ångesten blev ju värre av att jag kände att jag var tvungen att skyla den.

 

Jag visste ju egentligen att min familj och mina vänner alltid är stöttande men på något vis ville jag ändå inte lägga den vikten på dem. Både inom min familj och min vänkrets har många problem med psykisk ohälsa så egentligen är det ju de som faktiskt förstår mig. Men jag kände mig ändå ensam i min ångest. 

 

Men Pontus hjälpte mig mycket. Han fanns alltid som en trygg punkt som lugnade mig och stöttade mig. (precis som jag vet att resten av min familj och mina vänner hade gjort om jag bara hade låtit dem)

Ångesten har dämpats sedan jag och han blev vi. Den finns kvar men på andra vis. Jag får inte lika ofta ångest-och panikattacker. Det går i perioder fortfarande men inte lika intensivt som tidigare. 

 

Mitt jobb är en trygg punkt nu också. Jag har jobbat där i lite över tre år och endast två gånger har min ångest påverkat mitt arbete. En gång fick jag gå hem och en annan berättade jag för min chef och fick stanna hemma. 

 

Min ångest är förändrad och jag klarar bättre av folkmassor. Jag hanterar det inte bra än, det gör jag inte, men jag klarar av det. Jag var så stolt över mig själv när jag i somras klarade av att gå på Miss Li konsert utan att få ångestattack. Jag fick visserligen väldigt mycket ångest dagen efter istället, men det var ändå ett stort steg. Jag klarar att åka kollektivt nu och åker buss nästan varje dag till jobbet. Det är så mycket mer jag klarar av idag och jag är så stolt över mig själv. Att jag vågar kämpa mot min ångest och att jag har klarat det.

 

Jag är inte längre rädd att få ångest-och panikattacker nu är det andra rädslor som har kommit till. Nu är jag nästan konstant rädd för att olyckor ska hända. Innan var jag rädd för att det var mycket folk och trångt på bussen. Nu är jag rädd att den ska krocka eller gå sönder. Jag är rädd för att åka bil för jag är rädd för att krocka eller köra av vägen. Jag har aldrig varit rädd för att åka bil innan. 

Jag är rädd för att bli påkörd på gatan, våldtagen, slagen eller kidnappad. 

Jag är rädd för att busschaffuören vill köra av vägen eller stanna mitt på tågrälsen. Jag är rädd när jag går över tågrälsen att bommarna ska släppa fäste och ramla ner på mig. Jag är rädd för i princip allt runtomkring mig vilket jag nu börjar känna är ett problem.

 

Det bygger någon sorts omedveten ångest inom mig. 

Men min största rädsla är att föda barn. Jag är så otroligt rädd för att föda barn men min största dröm har alltid varit att bli mamma. Jag försöker tänka bort rädslan och tänka att den tar jag tag i när det är dags. Men tänk om rädslan har ökats på när den dagen kommer. 

 

Idag har jag verkligen släppt ut mitt hjärta och mina svagheter. Men jag tror någonstans att det är viktigt för mig, att inte hålla allt inom mig. Att inte tänka att jag är en börda, utan vara ärlig. Ärlig med mig själv och andra. 

 

Ta hand om dig!